Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.

Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle komma ut maskinen. Blicken vandrade lite löst runt på hyllan och fastnade på de där kopparna som jag sett så många gånger förr. De som jag, utan att ha studerat dem närmare, antagit hade något slags växtbotanik målat på sig. Det är ganska dyra samlarkoppar från ett kaffemärke som vi har sålt förr så det är provexemplar som blivit kvar hos oss och de har stått bland det övriga porslinet under några år.

Just vid det här tillfället tänkte jag att jag skulle studera kopparna lite mer noggrant för att se vad för växter det skulle kunna vara som var avbildade?

Döm om min förvåning när jag identifierade människans matsmältningssystem respektive urinsystem …

Skulle ni vilja dricka kaffe ur de kopparna?!?

Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv.

Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är heltidsarbetande så fordrar jag deras hjälp i hemmet eftersom vi bor där allihop. Ibland blir det lite glapp i den kommunikationen …

Exempelvis så kan min dotter komma till mig och lite anklagande kasta ur sig att:

- Flingorna har varit slut i flera dagar nu.

- Jaha??

- Ja!

- Varför har du inget sagt? Hur skulle jag kunna veta det när det bara är du som äter flingor? Alltså har jag bett dig att säga till mig samt skriva på en lista vad som är på väg att ta slut så att det kan köpas in nytt. Och helst då innan det är helt slut.

I morse hände följande:

- Mamma, det finns ingenting att äta till frukost! Flingorna är slut! hörde jag med en påtagligt morgonirriterad tonårsröst från köket.

- Mmm, svarade jag.

- Mäh! Jag har inget att äta, sa jag! fräste det.

- Mmm, jag har inte sett att det står flingor på någon lista någonstans?

- Amäh …!!

- Du kan ta smörgås, smoothie, yoghurt, juice eller kanske till och med ägg, tjoade jag uppmuntrande, väl medveten om att jag kastade bensin på elden …

Det som nu hördes från köket var ett mycket irriterat ljud som påminde om ett rejält fult ord men som samtidigt var så mumlande att det inte gick att anklaga ungdomen i fråga.

Nu hoppas jag bara att hon lär sig något av det hela …

Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.

Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där lådorna och när jag lyssnar riktigt noga så är det från lådan med sommarskorna:

(Läs med pipig röst:) ”Vi vill inte ligga här längre, vi vill komma fram och komma ut och gå. Nu!” hörs det från lådan. ”Vi vill sitta på fötter med snyggt nagellack och vara ute i luften där det är vår och sommar och vi vill turas om att följa med dig till jobbet och gå omkring i solen. Vi vill återigen sitta på bruna fötter och ta det lugnt på en uteservering med ett glas rosé och spana in coola herrskor. Vi tycker verkligen det är dags att komma fram nu igen!”

Jag tycker mig dessutom höra följande (läs fortfarande med pipig röst): ”Vi tycker inte att vi är tillräckligt många för att trivas, vi vill bli fler! Många fler!”

Någon mer än jag som hör saker från sina skor …?!

Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.

Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciellt med den 14 februari?!??

Jag är alldeles för pragmatiskt lagd för att förstå nyttan av en dag som ägnas åt punktinriktad shopping och alla andra måsten i form av hjärtformade presenter av ryschpysch och alla floskler som hör till och hjärtformad mat på rosa tallrikar på alla pargulliga restauranger *kräks*. Jag har aldrig någonsin varit en Laura Ashley-tjej som gillar rosa, volanger och rysch eftersom jag inte har förstått nyttan med dekoration.

Det finns människor som verkar se världen som i två läger, svart eller vitt, på eller av, antingen eller. Jag blir otroligt provocerad av det och känner hur det börjar bubbla i mig. Det är ju inte så att man ANTINGEN superälskar 14 februari och gillar allt med det och har vackra förväntningar och gör gulliga, symboliska handlingar ELLER superhatar den dagen och lever i ett Roy Andersson-land och aldrig gör något som helst roligt.

Kanske ligger sanningen lite mittemellan? Kanske är det så att jag inte vill fira eländet den 14 februari eftersom det inte ger mig något? Jag kanske inte förstår nyttan av det? Jag skulle personligen aldrig tycka det var det gulligaste av allt jag sett ifall någon skrev mitt namn på sin arm i en låtsastatuering som jag har hört andra göra just denna dag. Eller om jag fick alla mina sms och mail sparade i en slags bok så skulle jag bli skiträdd och vara bekymrad över den andra människans besatthet av mig och om den inte hade något eget liv, som är ett annat exempel på saker jag hört att par gör för varandra just denna dag.

Men – jag förstår att vissa har vett att uppskatta sådant!

Nä, jag är ingen sur och bitter jäkel som är less eftersom jag är ensam just denna dag. Jag har faktiskt aldrig riktigt förstått storheten i påtvingade och kommersiella köpmanshögtider. En gång i mina yngre dagar så blev jag bjuden på middag av en kille som jag var intresserad av och var riktigt glad över inbjudan. Jag kom dit, han hade dukat bordet redan med servetter och ujujuj, så fint det var! Han skulle pyssla med det sista i köket och sa att jag kunde väl tända ljusen på bordet under tiden?

Jag glodde helt förbryllat på honom och klämde till med:

- Varför då? Det är ju inte mörkt ute?

Nu när jag har blivit äldre så har jag förstått att det är mysigt med levande ljus – och nä, jag är inte cynisk eller ironisk nu – men det är fortfarande det praktiska och nyttan som styr min uppfattning om omvärlden.

Min mamma suckade tungt när jag vid något tillfälle fyllde år (ja, jag var ett barn) och fick en stor bukett blommor och då klämde till med:

- Men vad ska jag göra med dem?

Jag är mer för praktiska saker och handlingar som jag kan förstå. En bukett blommor är en jätteinpräntad symbol för kärlek och jag-älskar-dig och gud-vad-bra-vi-har-det. Men vad fan, vad ska jag ha den till? När jag har tittat på den så har jag ju sett den liksom. Nä, ge mig en flaska vin som jag kan vara värd (och som jag uppskattar att dricka upp) eftersom du tycker så himla mycket om mig fast det är en helt vanlig konstig dag i november (april, januari …). Ge mig ett presentkort på massage efter att jag har jobbat hårt under en period. Ge mig en sovmorgon och sedan en värstingbrunch på sängen om jag är genomtrött. Ja, det finns saker som jag uppskattar.

Men det är ju inte helt säkert att detta sker den 14 februari varje år …

Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??

Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldrig har slängt en sak i sitt liv! Det ligger högar, berg och drivor därinne av kläder, skor, väskor, skolböcker, hudkrämer, mer kläder, smink, plastpåsar, gamla plåster och fotbollslindor, ännu mera kläder, nyinköpta småprylar som fortfarande ligger i sina påsar, paket med bindor (oanvända – nån jäkla gräns finns det väl …), pennor och sudd, gamla använda muggar och glas, ännu ännu mer kläder, fotbollsutrustning, kattleksaker – ja, det som inte finns därinne är jag ytterst tveksam till om det alls finns ...

Hon har dessutom mage att komma och gnälla att det vore dags att jag tvättade snart ...

- Ja, du min lilla vän. Tvättkorgen är tom så det blir inget med det, svarar hennes mamma kallt.

- Men jag har inget rent att ta på mig, svarar det stackars barnet som måste gå omkring naket eftersom mamman inte tar hand om sitt barn ...

- Nähä, svarar mamman fortfarande lika iskallt, och var i hela världen ligger de smutsiga kläderna då? I tvättkorgen där de blir tvättade? Nixpix, för den är tom. De ligger i högar, berg och drivor inne i ditt rum …

Sen pratar hon inte med mig under resten av dagen …

Nu har jag allvarliga problem!

Allvarliga I-landsproblem!

På lördag ska vi ha Vinterfest på jobbet. Vi ska träffas klockan 17 och ha boule-turnering och så blir det buffé-mat efteråt. Efter det blir det blir det dessutom dans till nåt himla band. (Inget ont om bandet, jag vet bara inte vilka de är …)

Jag tänkte – utan att ens reflektera över att det kunde finnas alternativ! – att komma i ”boule-kläder”. Det skulle ju vara boule-turnering! Alltså är det väl lämpligt att komma i vardagskläder? Typ träningskläder, jeans och gympadojjor, T-shirt från nån gammal konsert, fleecetröja om det blir kallt etc etc

Idag kom en kollega fram till mig när jag hämtade kaffe på jobbet och frågade vad jag skulle ha på mig och jag svarade såklart att boule-turneringskläder skulle jag ha och inget annat.

Hon kontrade med att hon skulle ha klänning och klackeskor – och fram till det ögonblicket så visste jag inte ens om att det gick att tänka annorlunda än jag hade gjort fram till dess. Hjälp? Kommer jag att vara den enda som kommer i träningskläder och gympaskor?

Jag har egentligen inga problem med att inte passa in i olika grupper, men ibland tycker jag att det är enklast att hålla på etiketten och respektera den/de som har hittat på något.

Å andra sidan, om vi nu skulle ha boule-turnering så vore det väl en rolig syn om vi skuttade omkring på banorna med pumps och höga klackar, kostym med väst och slips, klänning som är kort nog att visa trosorna om man böjer sig efter boule.klotet?

Nu till mina problem; ska jag ta bekväma boule-kläder och riskera att vara den enda som har det? Eller ska jag klä mig festligt, ta på lite smink, välja skor som är snyggare än bekväma och så kanske sitta på en pall som ett kuttersmycke och sippa på ett glas vin och titta på när andra spelar boule?

Problem, problem, problem …

Jag tjuter av skratt! Jag har läst en artikel i DN som citerar förhöret med kaptenen på kryssningsfartyget. Det är en människa som nog ligger illa till nu. För att tala i underdrifter …

http://www.dn.se/nyheter/varlden/kaptenen-jag-snubblade-och-foll-i-livbaten

Någon så omdömeslös människa var det länge sedan jag läste om. Fantastiskt rolig! Den ena grodan efter den andra:

 ”Jag snubblade och ramlade ner i livbåten.” Va… vaddå …?!?

”Jag hade ingen möjlighet att ta mig ur båten.” För att du … bröt ryggen?!

”Jag navigerade med synen eftersom jag känner till vattnen väl.” Uppenbarligen inte!! Navigera med synen … allvarligt. Du är kapten på en lyxkryssare och ska göra ditt jobb rätt och slätt. Improvisera inte!!

”Jag har gjort den här manövern tre eller fyra gånger tidigare.” Skulle det vara något bra?!? Är det lämpligt att nämna det, ifall det faktiskt är så???

”Jag skulle skicka en hälsning till en gammal kollega så därför gick jag utanför rutten.” Nänänä, snälla, var tyst om det. Det är sånt man förlorar jobbet för …

”Den här gången beordrade jag vändningen för sent.” You think?!?!?

Jag avslutar med ett citat från DN-artikeln:

”Inspelade samtal mellan den italienska kustbevakningen och 52-åriga Francesco Schettino, där han vägrar att lyda en upprepad order om att återvända från sin livbåt till fartyget, har fått honom att framstå som Italiens mest hatade man.”

Jag är inte märkesfixerad på något vis. Jag tycker om att tycka och tro att jag är prestigelös och jordnära. Däremot så är jag förtjust i kläder och eftersom jag fönstershoppar en del och även shoppar runt lite på nätet (Tradera, Bubbleroom och andra sidor) så kan jag inte undgå att det tränger sig in lite klädmärken i hjärnan.

Jag har en arbetskollega som är helt prestigelös och står med båda fötterna på jorden. Hon är rätt så trygg i sig själv och har inget emot att bjuda på sig själv. (Du vet vem du är och du vet att jag har rätt …!! Dessutom så kan du bjuda på detta eftersom jag outade mig om håret i inlägget nedan!) Vi kan kalla henne för N. Här kommer en liten historia som hände på kafferasten en dag förra veckan.

Vi satt några stycken och pratade medan vi slurpade kaffe och så började det nämnas vem som hade köpt vad på reorna efter jul.

- Ja, jag har bara köpt detta skärpet, sa en annan kollega än N. Det är Massimo Dutti.

- Åh, nu börjar ni igen, sa N, jag fattar inte när ni pratar om märken sådär. Jag kan inga märken.

- Massimo Dutti har samma ägare som  Zara, svarade hon med skärpet pedagogiskt.

- Vaddå, Zara?!?! svarade N. Jag säger ju att jag  inget kan om märken.

- Hehehe, svarade jag, jag vet det men känner du till H&M?

- Jaa, tror du jag är helt dum?!? frågade N.

- Nä, fnissade jag, men Zara är som H&M, fast nere i Europa. Det finns här i Sverige också. Det är en spansk klädkedja.

- Jaha. Men ni vet hur det är, jag kan inga märken och det intresserar mig inte heller. Den enda jag kan är H&M. Och så kan jag faktiskt den där Tommy Hellfinger också …

Att jag inte sprutade kaffe över hela N är ett mysterium. Hon med skärpet fnissade så hon höll på att kissa på sig.

(*Tommy Hilfiger heter märket som N försökte sig på att kunna …

Jag ser dessutom framför mig hur loggan till Hellfinger ser ut – ni ser fingret, ni också …?!?)